Havspaddlarnas blå band: dag 80
Jag vaknade förväntansfull. Lite som man ofta gör på självaste julafton. För idag skulle mycket till om jag inte skulle ta mig i mål. Jag ville däremot inte gå i mål allt för snabbt, ville liksom dra ut på det. Inte helt redo att lägga handen på Rr.59 På Virtakari udde.
Jag paddlar aldrig särskilt snabbt, nej, snabbhet är inget för mig. Idag paddlade jag däremot långsammare än vanligt. Och jag log. Att molnen ovanför mitt huvud var tunga gjorde inget. Bortsett från dom var allt optimalt. Det flöt på bra bort till Stora Vasti. Det flöt på bra även där, men där var lite av en labyrint. Trodde mig hamnat i återvändsgränder vid ett par tillfällen. När jag kom ut i Vuonoviken var jag nära.
Jag började att känna mig lite nervös. Torne älv närmade sig. Så var udden där. En udde jag varit vid förut för tre år sedan då jag gjorde min Sverige runt tur på skidor och cykel. Sveriges ostligaste landfasta udde.
Just som jag skulle gå iland på udden öppnade sig hela himlen som välkomnande. Skuren gick över tämligen snabbt och då kom nästa välkomstkommitté. Vad som kändes som miljontalsmygg som inte kunde låta mig vara ifred. Men inte heller dom kunde ta bort lyckokänslan av att vara framme.
Jules Vernes Phileas Fogg reste jorden runt på 80 dagar. Jag paddlade runt Sveriges kust på samma tid. När jag la handen på Rr. 59 hade jag gått från att vara nybörjare i paddling till att ha paddlat 2420 km. Innan jag började var det flera människor som inte trodde att jag skulle klara det som med olika intensitet uttryckte detta för mig. Men jag hade också flera stycken som stöttade mig helhjärtat. Orden som etsade sig fast var "Du kan om du vill. Du vill så du kan". Tack till alla som trodde på mig innan paddlingens start och tack till alla som peppat mig under vägs! Allt ert stöd betyder oerhört mycket för mig och ger så mycket styrka. Utan ert stöd hade det varit svårare att komma igång efter det långa ofrivilliga stoppet norr om Göteborg.
Så till er som sa att jag aldrig skulle klara det. "Jag ville, jag kunde, jag gjorde det!". Så är det nog med så mycket. Man kan nog klara i stort sett vad som helst om bara viljan finns :D
För att försöka smälta alla intryck från resans gång satt jag länge där ute på udden. Att jag satt helt lugnt kan jag inte påstå, som alla mygg svärmades kring mitt ansikte och pissmyrorna kring mina fötter. Men jag åt min lunch både lycklig och lite stolt över mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar