Via-alpina dag 86

Dag 86: Andergia-Bocchetta de Trescolmen

Det börjar nästan att kännas som om tältets ytterväv alltid är genomblöt på morgonen. Som om att det regnar mest precis varje natt. Så är det säkert inte. Men i natt var det i alla fall så. Det åskade och ösregnade större delen av natten. Tältet var inte bara blött, det var också täckt av härligt slemmiga helt enorma sniglar. Slemmet lämnade spår som inte ville försvinna, så äckligt! 

Jag gick den sista biten ned till Mesocco, 770 möh. Vi kom dit redan före klockan 07.00. Så när vi hittade matvarubutiken var det bara till att slå sig ned utanför den och vänta på att klockan skulle slå åtta så att den öppnade. Jag var så obeskrivligt trött när jag satt där utanför. Det trots att jag sovit många timmar i natt. Tröttheten har hållit i sig hela dagen. Jag gick in och handlade det jag skulle ha och sedan började vi röra oss mot leden som vi skulle gå genom Val de Gervan. Det väldigt brant uppför genom först löv- sedan barrskog. Leden var inte alltid helt lätt att se, så vid ett par tillfällen tappade jag bort den på min väg mot Ceta. 

Regnet har lurat i luften hela dagen, men det har bara fallit lite nu och då. Men vi har gått genom väldigt mycket högt gräs som var extremt vått. Kängorna blev helt genomblöta på nolltid. Det dröjde inte länge förrän jag kunde känna vattnet sippra mellan tårna för varje steg jag tog. Det är något jag inte gillar, den känslan. 

Efter att ha knatat på uppför ett tag så nådde vi tillsist Ceta Sura, 1500 möh. Den sista biten dit gick genom en hästhage med två hästar. Den ena av den hästarna var totalt livsfarlig. Den gjorde utfall mot mig och Vega flera gånger. Vega som hellre flyr än illa fäktar stack illa kvickt ut ur hagen. Jag gick gå med henne i koppel i ena handen och ha stavarna att försvara oss med i andra. Den där hästan verkade gå in för att döda Vega. Ingen överdrift. Den hoppade mot henne som om den ville krossa henne med framhovarna. Som tur var behövde vi bara gå genom hagen några hundra meter innan vi stod tryggt på utsidan av stängslet igen. 

Leden fortsatte brant uppför förbi Alp de Cutas och sedan genom ännu mer skog. Jag var inte så trött i kroppen när jag passerade 1900 möh. Men huvudet, jag ville bara sätta mig ned för att sova. Kändes som att jag var på väg att nicka till hela tiden. Vädret började dessutom att bli sämre så att stanna på en platt fläck för att slå upp tältet var ett lätt val. Jag hann inte mer än att få det på plats så började det att smattra mot tältduken. Jag kröp ned i sovsäcken och somnade bums. Tre timmar senare vaknade jag. Då var det uppehåll från regnet. Så bara att leta sig ut från tältet och försöka hitta vatten. Jag fann det hundra höjdmeter nedanför den plats jag hade slagit upp tältet på. Så nu är det dags att laga middag och spela lite munspel innan det är dags att sova igen!