Dag 84: Innerferrera-Stabisotto
Äntligen så har jag känt mig pigg i både huvud och kropp igen! Det var verkligen en helt annan känsla att vandra idag mot vad det gjort på ett tag. Det trots regn- och ruskväder. Hela natten regnade det, hela morgonen och förmiddagen. Fram till lunch så hade vi inte en endaste liten sekund utan regn. Vi gick upp genom dalgången Val Niemet till passet Pass da Niemet, 2285 möh. Det var en ganska händelselös vandring i dimma som kom och gick. Det enda som var lite utöver det vanliga var att vi mötte tre ston med sina föl vid Punt da la Muttala. Det finns nog få saker som luktar så gott som häst! Fölen var väldigt godmodiga och hälsade och snusade både på mig och hundarna. Superläskigt tyckte Bounty. Vega höll god min och lät dem lukta på henne.
Vi gick sedan ned till sjön Lado di Emet och sedan direkt vidare till nästa sjö, Lago di Monte Spluga. Vi följde den sjön till dennes södra ände och byn Stuetta, det var en liten besvikelse att komma dit och inse att där inte fanns någon matvaruaffär/bageri som det skulle göra enligt mina guidepapper. Hur som helst så var det lunchtid och uppehåll från regnandet så jag och hundarna stannade till för att äta lite. När vi ätit färdigt så började det duggregna. Men som tur var varade det bara en kort stund. Duggregnet kom och gick sedan resten av dagen. Vi gick på en gammal åsnestig från Stuetta som huggits ut ur berget i dalgången Val del Cardinello. Jag kunde inte låta bli att tänka på vilket himla arbete alltså! Hela vägen ned till Isola följde vi den.
Om jag blev besviken över att inte hitta mat i Stuetta så var det inget mot vad jag blev när det inte heller fanns någon i Isola. Hundmaten var nu helt slut. Så det var bara till att hitta en lösning. Lösningen blev att åka till Campodolcimo 5 km söderut. Klockan var 14.00 när jag kom dit och allt var stängt. Så det var bara till att vänta tills klockan slog 15.30 och allt öppnade igen. Dessvärre gick det sedan ingen buss tillbaka till Isola förrän 17.20. Men när vi väl kom tillbaka var det bara att ta på säckarna, som nu vägde betydligt mycket mer igen, och börja gå upp i dalgången Val Febbraro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar