Via-alpina dag 39

Dag 39: Rastkogelhütte-Proxenalm

Alla tre sov vi väldigt hårt och gott i natt. Bounty hade helst velat sova vidare när det var dags att gå vidare. Men vad denna lilla fröken har blivit duktig! Hon har verkligen mognat under de veckor vi varit ute på tur. Hon lyssnar mycket bättre och har blivit mer modig och självständig. Första tiden var jag tvungen att lyfta henne över varje vadställe för hon stod bara kvar och pep och skällde. Nu går hon (med inte en helt nöjd min) över helt själv!

Det varma vädret som är, sägs ha kommit för att stanna ytterligare några dagar. På gränsen till för varmt, men då det finns vatten att tillgå hela tiden fungerar det både för mig och hundarna. Mycket folk möter man längs lederna nu, dem är överallt. Nu är det minsann inte bara att dra ner byxorna för att kissa invid stigen, om man inte vill blotta sig förstås. Lite pinsamt blev det idag när ett par dök upp från ingenstans då jag satt och urinerade, som tur var skällde hundarna till så jag hann få upp byxorna innan dem passerade... Men samtidigt tänker jag ska man behöva gå hur långt som helst extra bara för att man är kvinna? Män står ju och kissar helt ogenerat överallt! 

Efter en rejäl frukost inne på Rastkogelhütte så började vi att gå längs med "Adlerweg" till passet Sidanjoch, 2127 möh. Först när vi kommit dit släppte träningsvärken från igår! Trettio minuter före oss hade vi en hel koflock som dem drev över passet. Jag kände att det var lite tur att vi inte kom dit samtidigt. Jag håller med Vega och Bounty om att kor känns lite opålitliga! Flera flockar med kossor och kalvar har vi dock passerat idag. Genom hagar och på smala vägar då vi var tvungna att zickzacka mellan dem. Jag har nån gång hört att kossor inte sparkar bakåt och hoppas att det är sant. Inga av kossorna är rädda för oss, en del är däremot för nyfikna och närgångna.

Vi följde Adlerweg vidare till skidanläggningen Hochfügen. Därifrån följde vi Inntaler-Höhenweg 2000 vidare till Loassattel. Terrängen och landskapet var väldigt skiftande hela vägen. Ett tag påminde det väldigt mycket om våra svenska fjäll med fjällbjörkskog. Då längtade jag nästan hem. 

Loassattel visade sig vara stängt. Jag som planerat in att stanna till där för att köpa något svalkande att dricka.. Så istället fortsatte vi med en gång längs med Hochebenweg upp mot Kellerjochhütte, 2237 möh och stannade vid första bästa bäck för att pausa. Jag har börjat att göra så att jag tar av mig skorna och ställer mig i det kalla vattnet varje gång vi stannar nu, inbillar mig att det är bra för mina fötter. Mina fötter är mindre svullna mot vad dem varit! 

Något jag kan bli rätt så irriterad på (men säger ändå aldrig någonting, man är väl uppfostrad..) är förståsigpåare.. Idag har vi mött en sådan som länge och väl predikade om att mina hundar inte klarar det vi håller på med, fast hon frågade aldrig vad vi håller på... Hur man nu kan säga det när man möter oss under en paus. Hundarna vilar när vi har paus, alltid. Det betyder inte att dem är döende. Hundarna skulle inte heller klara de 600 höjdmetrarna upp osv osv. Hundarna klarade det galant, men jag misstänker att kvinnan inte gjort det. Då hon även sa att det inte finns vatten på hela vägen upp och vi passerade ett tiotal bäckar.... 

Vi gick aldrig upp till själva Kellerjochhütte utan fortsatte längs med 311:an när vi kommit upp till passet. Följde så den tills vi fann ett lämpligt ställe för tältet. Det har varit en väldigt bra dag. 

Nu är det bara 13 dagar kvar tills jag får möta Malin, Malin, Sara och Mathilda, längtar!